Kez

jag uppfattade det för första gången på riktigt när jag var på väg från kristianstad mot bolshög en ytterst tidig morgon. soluppgången var det vackraste jag sett någonsin! det var som en vacker, gammal antik tavla som möjligtvis monêt målat. det var då jag förstod att livet var värt något mycket mer. på väg tillbaka från svineri och fester, där enda målet var att bli så full som möjligt och försöka hooka upp en tjej, förstod jag att det fanns så mycket mer som var värdefullt att nå upp till. någon sommar senare satt jag själv på uteplatsen som finns på min österlenska pärla med ett glas vin och funderade vidare i samma spår. fast istället för snuskiga tonårsdrömmar satt jag och värderade livet. personen petter var ett antal grader kyligare och nedslagen av personliga baksmällor. vad var det som var viktigt för mig nu? vad var min största dröm i denna stunden? hur ville jag spendera mina framtida soluppgångar? plötsligt såg jag hur jag höll handen med min drömtjej och i tystnad betraktade vi hur solen lyste upp ännu en dag. i huset bredvid var det fortfarande tyst eftersom våra två underbart söta barn fortfarande sov. jag hade bryggt en stor kanna kaffe som jag och min älskade delade på och eftersom solen inte riktigt värmt upp atmosfären än omfamnade jag och min älskade varandra och värmen svepte över oss. vi hade tagit med en filt med oss ut och njöt av den tidiga morgonen.

poff! 

så är jag tillbaka i gbg och undrar hur jag kommer tänka när jag sätter min fot på österlen i sommar. det är där mina tankar och drömmar svetsas fast i mitt huvud och med de senaste tidens bakslag (framförallt historiskt) förstår jag att visa saker i min drömbild måste förändras. den där tjejen är borta för alltid, och jag undrar återigen hur det skulle varit om jag agerat moget? eller gjort helt andra val med andra personer? jaja, jag önskar idag en sak, att alla i hela världen är lyckligt förälskade så att vi får till en bättre vardag.
även solnedgångar är vackra, men mycket mer sentimentala och dystra.