Kez

Spårvagnen färdades framåt medan den lilla pojken åt sin glass.  Jag förundrades över hur pojken kunde glömma bort hela omvärlden för några minuter och endast ägna sig åt sin goda stora glass. Det verkade som om han inte märkte någonting. Visste han ens när han skulle gå av och när? Jag gissade att allt i pojkens värld som betydde något för stunden var att försöka trycka i sig glassen så snabbt som möjligt innan den började smälta alldeles för mycket. Utan några föräldrar var han på väg och för sin halvdåliga veckopeng hade han köpt en av de dyraste glassarna i någon sliten kiosk i innerstan. Just i denna stund kände sig nog pojken som en av de lyckligaste i spårvagnen.

 

Jag fortsatte undra om pojken märkte att spårvagnen susade genom staden i en hastighet som var lite över det tillåtna. Såg han betongfasaderna där utanför fönstret som täcktes av fasictiska tecken? Nä? Han rörde inte en min. Inte ens när vi körde förbi två tjutande polisbilar som stod utanför en gammal bank. Poliserna rörde sig i massor utanför fastigheten och det verkade röra sig om en väpnat rån. Fast pojken fortsatte ägna sig åt sin älskade glass och snart hade han ätit upp hälften.

 

Spårvagnen stannade till och ett gäng uteliggare kom in, skrikandes och stinkandes. De ville ha uppmärksamhet och började sjunga för fulla muggar. Medan en dam tittade nonchalant ut genom fönsterrutan för att bevisa att "här tittas det inte på sånt pack", glufsade pojken i lugn men i en bestämd takt vidare. Jag iakttog att det fanns ett annat par som ignorerade de överförfriskade personerna och det var ett nyförälskat par. De stod upp i den skumpiga spårvagnen och kysste varande ofta och ömt. Trots detta kunde jag inte fatta varför tjejen hade massor med blåmärken över hela armen och halsen? Var relationen trots allt inte så bra som den verkade? Mina funderingar var inget pojken delade med mig utan allt som var viktigt var den sista delen av den underbara kalla glassen.

 

Med ett ryck stannade spårvagnen till och plötsligt hörde jag ett tjut. Jag kastade mig upp ur mitt obekväma säte eftersom det var hållplatsen jag skulle av på. Jag sneglade mot pojken och förstod att det var han som kved. Den sista biten av glassen hade han i inbromsningen tappat på golvet och nu var han åter tillbaka i den bittra världen. Han började stortjuta och samtidigt märkte pojken att han åkt förbi sin hållplats för länge sedan. Tjejen från det kärleksfulla paret försökte börja trösta glasspojken men pojkvännen drog bryskt undan henne. En av uteliggarna böjde sig över pojken och med en otrolig alkoholstank förklarade han för den skräckslagne pojken att "sådant var minsann livet!".
 

Spårvagnen susade vidare och jag gick upp för trappstegen från hållplatsen mot de hus jag bodde i. Plötsligt var det någon som i högsta fart sprang förbi mig och i hans hand fladdrade en tjuga. Vart var den springande personen på väg? Jag märkte att det var pojken från spårvagnen och sedan log jag. Några tiotals meter fram låg en hederlig kiosk med en kall frys. Där väntade återigen något som skulle få pojken att glömma allt för några minuter.